Träningsdagbok - ett augustilöfte

Inget nyårslöfte, men har börjat en träningsdagbok i excel:

Aktivitet Tid Var Hur Vikt
2007-01-01 Måndag 64
2007-01-02 Tisdag Promenad 30 min jobbet-slussen
2007-01-03 Onsdag Promenad 30 min jobbet-slussen
2007-01-04 Torsdag
2007-01-05 Fredag Promenad 30 min rusthållarvägen
2007-01-06 Lördag Promenad 1 h 10 min nackareservatet ombytt, rask takt
2007-01-07 Söndag Stavgång/promenad 40 min/30 min nackareservatet ombytt, rask takt 64


Så här ser den ut tills idag. Historien är att som ung tävlade jag i friidrott och längskidåkning. Och mycket träning. Sedan gjorde jag inget på 20 år ungefär.

Men för ett och ett halvt år sedan (stax efter jag börjat flyga igen, sammanträffande kanske?) började jag promenera minst 30 minuter eller en timme varje dag. På ett halvt år gick jag ner 5 kilo. Jag blev gladare. Syreupptagningsförmågan förbättrades. (Skriftligt bevis finns från jobbets hälsoprofil hösten 2005.)

Mycket snö i Stockholm vårvintern 2005. Köpte längdskidor på rea. Och upptäckte att jag bara orkade skida hundra meter ungefär. Måste lära mig springa igen, började med 3 min gång 3 min löpning. Det var inte lätt för mig som storrökare i 20 år och som inte ens promenerat under dessa år. Efter ett tag sprang jag 30 minuter i sträck. Kunde köpa byxor i storlek 36, senast det hände var jag tonåring.

Hösten kom och plötsligt lade jag av i flera månader. Gick i princip bara till tunnelbanan. Hälsoprofilen november 2006 var inte nådig: "Det här är en försämring, det här är dåligt. Hur har du kunnat. Men modigt av dig att komma på återbesök." Jag kände mig lite låg och babblade: "det är nyttigt för mig att se hur fort det kan försämras, jag ska springa tjejmilen nästa år, det här ska ändras..."

Ja i augusti bestämde jag med storasyrran och en kompis i Finland att de skulle komma till Stockholm och så ska vi vara med i tjejmilen. Få se hur det här går.

Flygrädd

I tretton år blankvägrade jag att flyga. Kunde inte ens se mig själv gå in i ett flygplan. Orsaken till rädslan var inte någon incident när jag flygit utan att jag bara varit så rädd då. Nästan tappat kontrollen.

Men en gammal dröm fanns att åka till ett ställe.

Så här gjorde jag för att våga flyga igen:

Läste om flygrädsla. Köpte videofilm från flygtorget om flygrädsla. Surfade på arlanda för att se flygplan. Köpte en flygbiljett till Åbo för att flyga i 25 minuter med Blue1.

Ångesten var total en vecka före. Suckar och djupandning dagen då jag skulle flyga. På jobbet sa chefen att nu får du ge dig iväg till Arlanda. Vid lunchen sade jobbarkompis "vad synd att du måste göra detta ensam".

Men ensam är vad jag måste göra sådant. Det sista jag ville var att ha någon med som jag måste prata med när jag skulle koncentrera mig på att flyga. Arlanda express ut, försökte läsa en bok för att inte tänka på flygandet (inte döden, utan att bli så rädd att jag tappade kontrollen).

Sedan flög jag till i tur och ordning: Vasa, Åbo igen, London, Helsingfors.

Och så sju månader efter första flygningen till Åbo landade jag där jag ville på juldagen 2005. Se bilden ovan.

Nu flyger jag hela tiden dit jag ska. Bara för att jag tycker det är roligt! Men inte så pk kanske med tanke på klimatet.

"Det kallas vintage..."

Meddelades före jag kom till huset att 20-åriga systerdottern ville upp på stora kalla vinden. "Hon vill se vad det finns för kläder där".

Så på julaftonen gick hon tillsammans med boyfrienden från Australien (lite exotiskt ska det vara "ta på er ytterkläder och skor!" sade jag) upp för trappan. Tänkte inte mer på det.

Senare, strålande glad framför spegeln i badrummet står hon och provar en klänning utanför jeansen. "Se vad jag hittade, får jag ta den här? Vet du det här kallas vintage och säljs dyrt i affärer."

Tittar. Röd klänning med små svarta prickar. Kommer ihåg. Säger "den sydde jag själv när jag gick i gymnasiet, det var kanske 1979 mamma hjälpte mig, femitotalet var populärt just då här och jag hade den med ett brett svart bälte och basketskor med vita ankelsockor". Har inte kommit ihåg detta på över 25 år men "du får ta den, men jag vill ha tillbaka den, du kan låna den..."

Tre dagar senare berättar storasyrran och svågern att hon har haft klänningen på annandagen när de varit på fest. "Inte tvättade hon den heller, otvättad sedan trettio år" (syrrans kommentar, 30 år är en aning överdrivet tycker jag) . "Men den hängde ute och vädrades hela natten, det droppade vatten från den" (svågerns kommentar). "Den har nog aldrig blivit tvättad" (min kommentar). "Misstänkte det" (storasyster igen...).

Annat från vinden systerdottern strålade över på julafton:

En hemvirkad/broderad väska med trähandtag. Måste vara från sextio- eller sjuttiotalet någon gång, kommer aldrig ihåg att jag sett den förut. Så såg den oanvänd ut också. Tills nu.

En blommig kort jacka. Lillsyrran sade: jag kommer ihåg när mamma hade denna, visst gör du det också?

Julhus

Julen var jag i gamla huset norrut. Där jag inte bor. Inte samma land heller. Finland. Huset står tomt. Hela tiden nästan. Men vi var många där på julen. Från lite olika länder och världsdelar blev det till slut.

Granen på bilden är riktig, från skidspåret i närheten. Fast ingen snö ute var det julen 2006 i Lillby.

Är vi sådana vi människor?

Storyn är att en taxichafför lämnar tillbaka en förmögenhet till kunden som glömt sin väska i taxin.

Dagens fråga (2005-11-19) på Aftonbladet är Vad skulle du göra om du hittade en förmögenhet? Just nu har 26179 personer svarat. 47,7% har svarat: Behålla allt. 41,5% har svarat: Lämna in allt till polisen. Sedan finns ett mellansvar också, som resten valt.

Hur är vi? Nä slutsurfat på Aftonbladet för ikväll.

Tant-lågvattenmärke

Detta tycker jag är otroligt korkat. För mig verkar denna Camilla vara fullständigt normal. Varför inte äta? Varför denna jämförelse med en 20-åring för tjugo år sedan? Vad har det med saken att göra?

Nä nu slutar jag surfa på Aftonbbladet, för ikväll i alla fall.

Mat äter vi

På Aftonbladet står det att läsa om att ett lamm dödas för att vi ska äta. Så är det och har alltid varit. Jag tycker om mat (även kött och fisk). Självklart kommer det någonstans ifrån.

Alla äter halvfabrikat, hambugare, kycklingklubbor. Det kommer någonstans ifrån. Köp istället till exempel en hel kyckling och gör maten från början med inkråm och allt. Kotletten eller laxkotletten vi köper, köp en hel fisk eller kotlettrad eller annat kött, mal köttet själv, koka fond. Det är samma sak som det vi köper färdigt. Lite jobbigare bara.

Slakten finns bakom hur vi än gör. Så är det. Med ursprung från landet tycker jag som nuvarande stadsbo inte att det är något konstigt med det. Att barnen får veta vad vi äter är bara bra, jag tror inte barnen blir så chockade.

Långpromenad till skogskyrkogården

Idag gick jag till Skogskyrkogården och tände ett ljus. Tänkte på mamma och pappa som är begravda på annan plats. Läste igår i DN om varför vi går till kyrkogården.

Min mamma sa alltid "kommer du hem till allhelgona". Vår pappa var död och mormor och morfar också. 1988 oh 1989 och 1990 kände jag mig "tvungen" att åka hem till allhelgona. Hem är norrut och Finland, åkte till henne. Efter ett par år, nej jag åkte inte hem just den helgen. Men hon berättade på telefon vad hon gjorde på allhelgona, ljus och gudtjänst. Och jag förstod aldrig vad som var så viktigt för henne med allhelgona.

Hösten 1998 (exakt 21 oktober) dog min mamma. Hastigt, oväntat. Hon begravdes på allhelgonasöndagen. Före begravningen gick jag på gudstjänsten där de läste upp namnen på de som dött under året (det brukade hon tala om). Min mammas namn lästes inte upp. Jag hade fått brev från församlingen att de skulle minnas henne. Nej tänkte jag, kanske nästa år. Nästa år åkte jag till kyrkan igen. Tog en veckas semester för det. Nej,inte min mammas namn läste de upp då heller.(Efter att min syster påpekat detta gjorde de det nästa söndag, hon och min faster gick för att höra). Jag blev ledsen, riktigt ledsen. Varför var denna kyrkans nya tradition så viktig för mig? Jo för att den var viktig för min mamma.

Därför blev det en långpromenad till Skogskyrkogården idag.

Qigongen går inget bra

Efter några veckor gick jag på friskvårdssatsningen på jobbet igen. Förkylning och lock på öronen, och eftersom jag inte hört något på tre veckor hörde jag naturligtvis inte instruktionerna igår. Inte så noga tänkte jag. Jag tar inte det så allvarligt. Men avslöjad direkt. "Du har inte gjort den här övningen förut". Jag pekade på öronen och flyttade längst fram av alla för att höra. Hörde inget(och ibland har ledaren ryggen vänd mot oss) så det blev som det blir ändå. Skönt tyckte jag som inte tar det så allvarligt.

Jag gillar övningarna i början med att mjuka upp leder. Får lite sjuka knän och ryggen, det tar jag som ett tecken att det är nyttigt för mig. Ska nog fortsätta, fast det onda säkert beror på att jag gör övningarna som jag gör.

Ska i alla fall i år hänga på friskvården. Fast egentligen tycker jag som detta om detta.